Adyashanti är en amerikansk andlig lärare, vars lära kan ses som en inbjudan att stanna upp, undersöka och inse vad som är sant och befriande och vad som ligger i kärnan av allt varande. John Prendergast intervjuade Adyashanti på Green Gulch Zen Centers retreat för psykoterapeuter:
John: Du har sagt att en sann andlig psykologi måste vara rotad i varandets grund. Att utan det så finns det psykologi, men inte andlighet. Vad menar du med varandets grund?
Adyashanti: Grunden är där vi är just nu, innan vi tänker våra individuella jag till existens. Vi kan kalla det för varandets grund och vi kan kalla det tystnad. I den tystnaden, finns en stark känsla av närvaro och liv – något vi inte behöver tro på eller inte tro på. Vi behöver inte bli övertygade, eller inte övertygade i att den grunden existerar. Med villigheten att helt enkelt vara tysta, så börjar vi väldigt snabbt komma in i en ickekonceptuell upplevelse. Vi skulle kunna kalla denna ickekonceptuella upplevelse för varandets grund, eller i alla fall början av upplevandet av varandets grund.
John: Psykologin letar alltid efter universella principer. Skulle du säga att det finns andra sådana principer, i tillägg till varandets grund?
Adyashanti: Nej, det finns ingen universell princip. Inte heller varandets grund är egentligen en universell princip. Där sann andlighet finns, där faller alla ord och koncept. Slutligen faller även det vi tänker oss som upplevelser som vi tar in genom våra fem sinnen. Allt faller. Inte ens principen om det Absoluta finns kvar. Om det finns någon universell princip överhuvudtaget, så är det att det inte finns något att hålla fast vid. Så snart vi försöker hålla fast något, så har det vi tror vi hittat redan försvunnit eller förändrats.
John: Det här reser frågan om att kunna möta tomheten. Är undvikandet av denna tomhet grunden för mänskligt lidande?
Adyashanti: Jag brukar kalla det för mänsklighetens smutsiga lilla hemlighet, tomheten, avgrunden som finns där, mitt i varje mänsklig varelse. Den finns precis där – den där tystnaden som alltid finns där, och bara väntar på att någon ska känna igen den. Vi tenderar att göra allt som står i vår makt för att dansa runt 
den.
John: Som terapeuter verkar det som att vi måste acceptera den här tomheten inom oss själva, innan vi kan tillåta den hos andra. Det kan inte göras om man inte är autentisk.
Adyashanti: Nej jag tror inte det kan göras. Man kan som terapeut ha en konceptuell förståelse och kanske få någon nära den upplevelsen, kanske till och med få någon att falla in i upplevelsen. Men om terapeuten bara har är en konceptuell förståelse, och någon då släpper taget ner i den här avgrunden. Då är terapeuten inte längre till någon nytta för dem. Men klienten kanske fortfarande skulle behöva någon som fallit ner själv. Så det kan bli så att klienten tar ett stort steg framför oss, och vi själva helt plötsligt inte känner till landskapet längre. På så sätt, jag vill inte utrycka mig för starkt, kan det till och med vara lite farligt.
John: Du har använt frasen ”Hjärtat bevittnar från insidan” som är en väldigt vacker och intagande beskrivning. Den beskrivningen känns annorlunda jämfört med hur bevittnande/observerande vanligtvis beskrivs.
Adyashanti: Jag uttrycker mig så, eftersom det bevittnande/observerande som det oftast talas om inom andlighet, är vittnet som transcenderar och till sin natur är annorlunda än det som bevittnas. Den formen av vittne är åtminstone delvis skapat av sinnet. Att observera/bevittna på ett sådant fristående sätt är inte riktigt en rörelse som utgår från vår sanna natur. Om vi tänker på hela idén om förkroppsligande, och av uppnystandet av vår betingning, så har det här bevittnandet på avstånd väldigt lite effekt på de mest kraftfulla delarna av vår betingning. För det krävs en större död in i det som är, ett utelämnande in i vakenhet. Annars använder vi vår egen vakenhet för att distansera oss själva, snarare än att utelämna oss till vad det egentligen betyder att vara fullt vaken.
Vad som menas med att vara fullt vaken är inte bara att vara fullt medveten, utan också att vara fullt kännande. På kroppslig-mental nivå så känner vi bokstavligt talat att vi är ”bevittnande-upplevande”. Det är självets sanna natur: bevittnande-upplevande. Även när vi bevittnar, så är det alltid upplevande. Om vi inte försöker ”spela vittne” i vårt sinne, så finns det här väldigt naturliga och besvärslösa bevittnandet-upplevandet. Man behöver inte försöka skapa det. På upplevandenivån, när vi bevittnar, så upplever vi nu att vi bevittnar inifrån vår upplevelse, eller mitt i den. Paradoxen är att bevittnandet, även då det är inuti upplevelsen, och mitt i upplevelsen, inte fångas av upplevelsen. Det är inte identifierat med upplevelsen, även om det är så uppblandat att du inte kan urskilja det. Medvetenhetens beröring av upplevelsen möjliggör detta. Det är en spontan kärleksakt när vi bevittnar från insidan med en villighet att utelämna oss in i vår egen upplevelse.
John: Det är samtidigt totalt intimt/nära och totalt fyllt av rymd.
Adyashanti: Det här är sann ickedualism. Allt annat är en form av dualism.
John: Du har sagt att rollen som andlig lärare, främst är ett nedrivningsjobb, möjligen med lite återuppbynadsarbete också.
Adyashanti: Så har det spelats ut i mig. Men inte med alla andliga lärare. De har andra roller.
John: Du har också sagt att psykoterapeutens roll främst är att bygga upp.
Adyashanti: Så är det vanligtvis. ”Vanligtvis”, gäller inte nödvändigtvis de som läser och är intresserade av det vi pratar om nu.
John: Min fråga blir då. Finns det någon överlappning mellan dessa funktioner/roller som kanske börjar utvecklas nu?
Adyashanti: Ja säkert. Jag tror inte på några regler, för jag har sett så många undantag. Som regeln att ”du måste vara någon innan du kan bli ingen”. Som att du måste ha ett hälsosamt jag innan du kan bli inget jag. Det är en trevlig idé, den låter söt, men den är inte alltid sann. Den är sann ibland och ibland inte. Alla regler faller bort. Jag ser att det finns utrymme för vad jag kallar ett ”hälsosamt jag”, att lära sig att drömma gott, för det är en dröm. Vissa människor vet hur man drömmer gott, och vissa vet det inte. Vissa människor som har haft andliga uppvaknanden vet fortfarande inte hur man drömmer gott. Det tenderar bara att göra livet lättare om du vet hur man drömmer gott.
John: Har du något råd för terapeuter?
Adyashanti: Det här kom bara upp just nu, och jag tror det är ett tips för alla som är intresserade av sanning och av förändring. Sträva efter att själv vara lika ärlig – och att vara lika ärlig med dig själv – som du skulle begära av vilken annan som du än är med. Det tror jag är det sanna fältet för förändring.
Det här är ett urdrag från en längre intervju som finns i boken ”The sacred Mirror: Nondual wisdom and psychotherapy” editerad av Prendergast, Fenner, och Krystal. Intervjun är översatt av Andreas Å.